söndag 19 oktober 2008
Tvångsihopparning och festival.
Jag vaknade av att solen gjorde rummet kritvitt och det var omöjligt att sova vidare. Det var fönster i 3 riktningar!
Hoppade ner för trappan och gick in i duschen. Helkaklat badrum med ett badkar i rostfritt stål.
Mamma dukade fram frukost och åkte till jobbet. "Ska du jobba fast det är söndag?". "Ja, det är idag det är flest kunder".
Inte lätt att vara japan.
När jag och Pappa hade ätit upp körde han hem mig till en kvinnlig bekant som han hade. Redan på vägen dit sa han att hon hade ett barn som gick i gymnasiet och var intresserad av att prata med utlänningar. Av nån anledning fick jag för mig att det var en kille och tyckte att det skulle bli kul. Det visade sig dock att den kvinnliga bekanten hade två döttrar, 23 och 18 år. De insinuerade på att vi skulle dejta (jag och den yngre) så jag förde raskt in i samtalet att jag hade flickvän och visade kort. Det hjälpte föga, deras attacker veknade inte en tum. Mamman var dock värst. Verkade som hon verkligen ville ha sin yngsta dotter bortgift med mig. "Ni kan ju dejta, så kan han lära dig engelska och hon lära dig japanska, det är ju perfekt!", och "Du kan ju åka till honom på homestay, eller hur?" osv. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla det hela utan att vara oartig, men jag lyckades ganska bra tycker jag nog.
När vi hade ätit frukost nr 2 där (som hon insisterade på att duka fram, för den yngsta hade ju fyllt 18 i går, så det fanns ju massa tårta och kaka och massa annat gott) så åkte jag, Pappa och yngsta dottern (De gav inte upp!) till Rifu festivalen där Pappa skulle vara i ståndet för utbytesgrejen. Han var ordförande för den, så han skulle vara där från 11. Det var ju ett perfekt tillfälle för dem. "Ni kan ju gå och titta på festivalen"
Suck.
Det var iaf en festival som alla andra, med massa matstånd överallt, lite uppträdande och senare på kvällen skulle det vara fyrverkeri. Jag skulle dock åka tillbaks till Sendai med alla vid 4, så det skulle jag missa.
När vi hade slagit ihjäl lite tid sa jag hejdå till alla (den galna ihopparande mamman hade kommit också med vänner och pratade med dem om hur bra vi passade ihop osv osv) och gick till utbytestältet, fyllde i en enkät om hur det hade varit och så. Roliga texter på den som tex : "Im tired of you" osv. Fick sitta och rätta engelskan på den lite kan man säga :P
Vi fick berätta hur vi hade haft det och alla verkade ha haft det minst lika roligt som jag hade haft det.
Sen åkte vi till sendai.
Här är kort från hela helgen:
Hoppade ner för trappan och gick in i duschen. Helkaklat badrum med ett badkar i rostfritt stål.
Mamma dukade fram frukost och åkte till jobbet. "Ska du jobba fast det är söndag?". "Ja, det är idag det är flest kunder".
Inte lätt att vara japan.
När jag och Pappa hade ätit upp körde han hem mig till en kvinnlig bekant som han hade. Redan på vägen dit sa han att hon hade ett barn som gick i gymnasiet och var intresserad av att prata med utlänningar. Av nån anledning fick jag för mig att det var en kille och tyckte att det skulle bli kul. Det visade sig dock att den kvinnliga bekanten hade två döttrar, 23 och 18 år. De insinuerade på att vi skulle dejta (jag och den yngre) så jag förde raskt in i samtalet att jag hade flickvän och visade kort. Det hjälpte föga, deras attacker veknade inte en tum. Mamman var dock värst. Verkade som hon verkligen ville ha sin yngsta dotter bortgift med mig. "Ni kan ju dejta, så kan han lära dig engelska och hon lära dig japanska, det är ju perfekt!", och "Du kan ju åka till honom på homestay, eller hur?" osv. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla det hela utan att vara oartig, men jag lyckades ganska bra tycker jag nog.
När vi hade ätit frukost nr 2 där (som hon insisterade på att duka fram, för den yngsta hade ju fyllt 18 i går, så det fanns ju massa tårta och kaka och massa annat gott) så åkte jag, Pappa och yngsta dottern (De gav inte upp!) till Rifu festivalen där Pappa skulle vara i ståndet för utbytesgrejen. Han var ordförande för den, så han skulle vara där från 11. Det var ju ett perfekt tillfälle för dem. "Ni kan ju gå och titta på festivalen"
Suck.
Det var iaf en festival som alla andra, med massa matstånd överallt, lite uppträdande och senare på kvällen skulle det vara fyrverkeri. Jag skulle dock åka tillbaks till Sendai med alla vid 4, så det skulle jag missa.
När vi hade slagit ihjäl lite tid sa jag hejdå till alla (den galna ihopparande mamman hade kommit också med vänner och pratade med dem om hur bra vi passade ihop osv osv) och gick till utbytestältet, fyllde i en enkät om hur det hade varit och så. Roliga texter på den som tex : "Im tired of you" osv. Fick sitta och rätta engelskan på den lite kan man säga :P
Vi fick berätta hur vi hade haft det och alla verkade ha haft det minst lika roligt som jag hade haft det.
Sen åkte vi till sendai.
Här är kort från hela helgen:
 |
| Päron och homestay |
...med homestay.
Efter päronen var klara åkte vi hem till familjen. Pappan (som jag kommer kalla honom nu) körde som sagt en fetutrustad volvo v70 R som för 9 200 000 yen (dagens kurs ca 650 000:-). Det visade sig att han hade ett familjeföretag där även hans son och fru jobbade. Företaget arbetade med sten och att göra gravstenar och så vidare.
Huset var ett tvåvåningshus med lite knasig inredning. Det var väldigt fina skåp och så, men jag tyckte inte de passade in riktigt med hur huset såg ut. Mamman samlade även på japanska dockor, och det var sjukt många dockor där.
Vi tittade på TV en stund, pratade lite och väntade på att Mamma skulle komma hem så hon kunde börja laga mat. Mamma kom hem med en lite hund som hette ROKI (rocky?) i släptåg. Lite senare kom även Sonens fru hem med deras son som var ca 2 år och blyg. De försökte få honom att säga "hello" till den långa galna svensken som satt i soffan, men det vågade han inte.
Sonen kom hem och vi började äta. Maten vad "nabe", dvs en gryta med kött, grönskaker och massa annat gott. Allt detta skulle, innan man stoppade det i munnen, doppas i vispat rått ägg (fågelinfluensa någon?). Fett gott var det. Efter maten åkte jag med Sonen, som hette Nobuichi, tillbaka till Sendai för att titta på liveband. Hans kompis skulle nämligen spela.
Jag lämnade över min svenska present, men det visade sig att det var fel familj att ge den till. Nobuichi kan inte ens dricka en öl! Mamma kunde väl dricka lite mer men drack sällan. Den enda som kunde dricka alkohol var sonens fru, så jag litar på att hon har trevligt med min vodka :)
När vi kom till Livestället var det massa japaner där som var intresserade av mig och ville prata. Mycket roligt. Jag reflekterade över en grej då också, och det är att man får aldrig presentera sig själv. "Hej jag heter jonas, kommer från sverige. Jag pluggar japanska bla bla" som man är van vid. Nejnejnej. Här blir man presenterad av den som man är med. Känns lite knasigt när man blir presenterad för nån ny person av den som man pratat med i 2 timmar.
Musiken var väl sådär måste jag säga, men Nobuichis polare betedde sig som en riktig japansk rockstar. Jag drack 2 öl, blev astrött och avrundade med en cola. Nobuichi drack bara cola. Han körde iofs bil, men ändå :)
När klockan närmade sig 0:00 och nästa band hade klivit på scenen så körde han hem mig till huset igen. Alla hade lagt sig så jag tassade försiktigt upp till mitt rum på övervåningen och lade mig i den varma, sköna futonen och släckte lampan.
*klick*
Huset var ett tvåvåningshus med lite knasig inredning. Det var väldigt fina skåp och så, men jag tyckte inte de passade in riktigt med hur huset såg ut. Mamman samlade även på japanska dockor, och det var sjukt många dockor där.
Vi tittade på TV en stund, pratade lite och väntade på att Mamma skulle komma hem så hon kunde börja laga mat. Mamma kom hem med en lite hund som hette ROKI (rocky?) i släptåg. Lite senare kom även Sonens fru hem med deras son som var ca 2 år och blyg. De försökte få honom att säga "hello" till den långa galna svensken som satt i soffan, men det vågade han inte.
Sonen kom hem och vi började äta. Maten vad "nabe", dvs en gryta med kött, grönskaker och massa annat gott. Allt detta skulle, innan man stoppade det i munnen, doppas i vispat rått ägg (fågelinfluensa någon?). Fett gott var det. Efter maten åkte jag med Sonen, som hette Nobuichi, tillbaka till Sendai för att titta på liveband. Hans kompis skulle nämligen spela.
Jag lämnade över min svenska present, men det visade sig att det var fel familj att ge den till. Nobuichi kan inte ens dricka en öl! Mamma kunde väl dricka lite mer men drack sällan. Den enda som kunde dricka alkohol var sonens fru, så jag litar på att hon har trevligt med min vodka :)
När vi kom till Livestället var det massa japaner där som var intresserade av mig och ville prata. Mycket roligt. Jag reflekterade över en grej då också, och det är att man får aldrig presentera sig själv. "Hej jag heter jonas, kommer från sverige. Jag pluggar japanska bla bla" som man är van vid. Nejnejnej. Här blir man presenterad av den som man är med. Känns lite knasigt när man blir presenterad för nån ny person av den som man pratat med i 2 timmar.
Musiken var väl sådär måste jag säga, men Nobuichis polare betedde sig som en riktig japansk rockstar. Jag drack 2 öl, blev astrött och avrundade med en cola. Nobuichi drack bara cola. Han körde iofs bil, men ändå :)
När klockan närmade sig 0:00 och nästa band hade klivit på scenen så körde han hem mig till huset igen. Alla hade lagt sig så jag tassade försiktigt upp till mitt rum på övervåningen och lade mig i den varma, sköna futonen och släckte lampan.
*klick*
Päron...
Jag gick upp aningen för sent, packade det jag skulle ha med mig aningen för hastigt. Rafsade med mig min present till värdfamiljen (små flaskor absolut som jag köpte i sverige sist jag var hemma, med en mjukisälg till), slog in den lite för fort. Halvsprang till platsen där jag skulle möta alla andra.
Väl framme såg jag bara ett festivaltåg av människor där jag trodde vi skulle mötas, så jag gick runt byggnaden fyra gånger. På mitt sista varv kom en amerikan cyklandes och frågade om jag skulle med och plocka päron. "Ja" svarade jag. "De väntar på dig där borta".
Det visade sig att de hade gömt sig för mig i ett buskage undegär 5 meter från där jag trodde vi skulle mötas.
Vi som skulle iväg på päronplockning med boende hos familj var Jag, en italienska, en vietnamesiska och två kinesiskor. Det var även en japanska med sin vän från Hong kong med, men de skulle bara plocka päron och sen åka hem.
Första anhalten var miyagi stadium, där det hade varit nåt VM eller nåt. Jag orkade inte lyssna så noga på vad guiden sa. Efter det stannade vi till på ett museum där de hade de vanliga, obligatoriska, tråkiga lerkrusen och en rostigt samurajsvärd. Sen gick vi och blev välkomnade av borgmästaren för Rifu town och fick träffa våra värdfamiljer.
De som höll i utbytet hade haft problem att hitta villiga värdfamiljer, så istället för en person per familj, var det två per familj. Jag skulle varit hos min familj med en kines, men han dök aldrig upp.
Man presenterade sig för alla på japanska och fick reda på cilken familj man skulle vara hos. Min familj representerades av en man i 60-års åldern som, fick jag veta, körde volvo(!).
Nu skulle vi alla åka och plocka päron! Päronen i Rifu town (ligger ca 15-20 min från sendai med bil) är tydligen kända för sin sötma, och jag kan ju inte annat än hålla med. Yay för päron!
Vi fick en introduktion om päronen, plocka 2 var och sen var det en tävling vem som kunde skala av längst skal. Japanskan vann, men eftersom hon var lite "utom tävlan" så att säga så vann jag. Priset: 4 päron.
Vi drack kaffe (the) och presenterade oss igen för alla. Nu presenterade även värdfamiljerna sig lite mer ingående och berättade varför de hade homestay och så vidare. Mycket trevligt och för att inte säga gott!
Väl framme såg jag bara ett festivaltåg av människor där jag trodde vi skulle mötas, så jag gick runt byggnaden fyra gånger. På mitt sista varv kom en amerikan cyklandes och frågade om jag skulle med och plocka päron. "Ja" svarade jag. "De väntar på dig där borta".
Det visade sig att de hade gömt sig för mig i ett buskage undegär 5 meter från där jag trodde vi skulle mötas.
Vi som skulle iväg på päronplockning med boende hos familj var Jag, en italienska, en vietnamesiska och två kinesiskor. Det var även en japanska med sin vän från Hong kong med, men de skulle bara plocka päron och sen åka hem.
Första anhalten var miyagi stadium, där det hade varit nåt VM eller nåt. Jag orkade inte lyssna så noga på vad guiden sa. Efter det stannade vi till på ett museum där de hade de vanliga, obligatoriska, tråkiga lerkrusen och en rostigt samurajsvärd. Sen gick vi och blev välkomnade av borgmästaren för Rifu town och fick träffa våra värdfamiljer.
De som höll i utbytet hade haft problem att hitta villiga värdfamiljer, så istället för en person per familj, var det två per familj. Jag skulle varit hos min familj med en kines, men han dök aldrig upp.
Man presenterade sig för alla på japanska och fick reda på cilken familj man skulle vara hos. Min familj representerades av en man i 60-års åldern som, fick jag veta, körde volvo(!).
Nu skulle vi alla åka och plocka päron! Päronen i Rifu town (ligger ca 15-20 min från sendai med bil) är tydligen kända för sin sötma, och jag kan ju inte annat än hålla med. Yay för päron!
Vi fick en introduktion om päronen, plocka 2 var och sen var det en tävling vem som kunde skala av längst skal. Japanskan vann, men eftersom hon var lite "utom tävlan" så att säga så vann jag. Priset: 4 päron.
Vi drack kaffe (the) och presenterade oss igen för alla. Nu presenterade även värdfamiljerna sig lite mer ingående och berättade varför de hade homestay och så vidare. Mycket trevligt och för att inte säga gott!
Handskärarbilen...
....har en en gång gjort entré. Tur att man inte var bakis. 11:30 på söndagar kommer fotogenbilen och åker runt i området som hemglass ungefär. Fast man vill dö av melodin.
onsdag 8 oktober 2008
Ny klasskamrat
Igår fick vi en ny klasskamrat. Det var en iranier som heter Medhi. Plötsligt känner man sig som hemma igen :) Han har i alla fall varit i Japan i 6½ år. Just nu går han på universitetet och när han graduerar ska han börja jobba på ABB här i Japan. De bad honom dock att ta 1kyuu i år, så därför är han i min klass. Han kommer bara gå med oss på onsdagar eftersom han egentligen varken har tid eller lust att ta lektioner.
Träningsvärk har jag också. Lyckades äntligen komma iväg till gymmet!
Huvudtränaren var inte där, men en elev som varit i Thailand och tränat i 6 månader var där i hans ställe. Mycket trevlig kille som jag fortfarande inte kommer ihåg vad han heter fast jag fick höra det tre gånger. Jag har så svårt att komma ihåg japanska namn.
Träningsvärk har jag också. Lyckades äntligen komma iväg till gymmet!
Huvudtränaren var inte där, men en elev som varit i Thailand och tränat i 6 månader var där i hans ställe. Mycket trevlig kille som jag fortfarande inte kommer ihåg vad han heter fast jag fick höra det tre gånger. Jag har så svårt att komma ihåg japanska namn.
tisdag 7 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)